Kommer aldrig förlåta mig själv.

Hur kunde jag utsätta henne för något som kunde ha lett till hennes död?
När jag ser på henne nu efter det som hände, måste jag säga.. Jag kommer aldrig förlåta mig själv!

Jag satt på min moped. Lika nöjd som alltid, drar ja sakta över koporna och granskar att inga nya rispor har kommit. Den glänser ennu lika mycket ennu som när jag fick den.
Jag bestämmer mig för att åka ut på en tur i solskenet. Just då kommer Tilda(min hund) traskande förbi.
En tanke kommer upp i mitt huvud, "Kanske jag skulle ta me Tilda" Tillsist bestämmer jag mig för att ta med henne på en kort åktur. Först går det inte så bra. Jag kör med en väldigt låg hastighet. Men Tilda känns endå lite skakig. Jag stannar mopeden, Sätter henne stadigare i mitt knä, och fortsätter köra. Den här gången går det bättre. Eller det går riktigt bra. Tilda verkar inte alls rädd och hon tittar nyfiket omkring när vi kör. Hon tyckte säkert att det var jätteroligt endatills jag höjde hastigheten lite till. Jag hade inte märkt att Tilda hade blivit rädd utan ja trodde att han fortfarande att hon tyckte det var roligt. Plötsligt reser hon sig upp, Sätter frambenen mot styret. Och börjar  fösöka hoppa över mopeden. Igentligen minns jag inte så mycket av det. Jag kom in i ett "chocktillstånd"
Men tänk er bilden av någon som ni älskar sjukt mycket hoppar rakt mot ett hjul som sitter fast i en moped, som du själv styr...
Hon faller mot marken, Jag rullar rakt förbi. Hör hur Tilda ylar bakom mig. Har absolut ingen kontroll över mopeden har ingen aning om hur man stannar den. Som sagt, var jag i nått sorters chocktillstånd. Så jag kom inte på hur jag skulle stanna den. tillsist hoppar jag av den på nått konstigt sätt och knuffar den åt sidan. Vänder mig bakåt för att se hur det gick med henne. Hon ligger där på vägen och ylar väldigt högt. Jag börjar springa mot henne. Och jag kommer fram till henne, och lyfter upp henne. Jag går med henne i famnen och börjar kolla benen men inget var brutet. Och hon har redan lugnat ner sig och slutat yla. Och då brister jag i gråt, jag gråter och gråter .Allt som hade hänt var ju mitt fel! Där stod jag med en hund i famnen som igentligen kunde ha varit död nu, en vespa på vägen som fortfarnde surrar för att jag inte fick stopp på den. Ett knä som har blivit helt blå, uppsvälld, & sjuk En bil börjar komma så jag sätter ner Tilda. Tar upp moppen stänger av den. Börjar gå hem med henne.
Och helatiden viskar jag förlåt. Det enda jag fick ur mig för tillfället. När jag kommit hem för jag in tilda. Hon Tittar mig rakt i ögonen. Rädslan fanns fortfarande kvar i hennes ögon. Jag ville inte lämna henne. Men jag måste hämta mopeden som fortfarande stod kvar på samma ställe. Påväg efter mopeden börjar jag storgråta igen. Och nu fanns det ingen hund som kunde slicka mig i ansiktet och övertyga om att det är lugnt. Som Tilda hade gjort första gången jag började gråta. Men tårarna blev snabbt till glädjetårar.
Gud hade varit med oss, igen ♥

 It's not enuogh to say I'm sorry.